Rasistiska tongångar i socialdemokraternas historia.

sociademokraternas bruna historia

”Socialdemokratiska tidningar skrev ofta om arbetarnas ”sanna” fosterlandskärlek och behovet av att återerövra landet från de borgerliga punschpatrioterna.”

 

Nils Flyg var en av de unga socialdemokratiska radikaler som, efter partisprängningen 1917, tog initiativ till grundandet av Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Som kommunistpartiets ordförande under 20-talets andra hälft betraktades han som en av Kominterns främsta vapendragare i Sverige. 1929 bröt han med Moskva och blev en av ledarna för det oberoende ”kilbomspartiet” som några år senare ombildades till SSP, Sveriges Socialistiska parti.

Vid andra världskrigets utbrott hade SSP förvandlats till ett nazistiskt parti som i sinom tid fick ekonomiskt bistånd från Tyskland.
Socialdemokraten Arthur Engbergs ideologiska utveckling följde en helt annan bana. Den 12 mars 1921 skrev han exempelvis en skandalös ledarartikel i den socialdemokratiska tidningen Arbetet där han tillgrep hela det antisemitiska konceptet från ”Sions vises protokoll” och bland annat anklagade judarna för att vara
parasiter som underminerar och förbränner alla övriga raser.

Under de följande åren trappade Engberg ner sin antisemitiska noja och som ecklesiastikminister på 30-talet profilerade han sig tvärtom som en bildningsivrande humanist och en rakryggad försvarare av demokratiska värden mot fascistiska och stalinistiska diktaturförespråkare.

Hur ska man förstå den unge Engbergs rasistiska världsbild och Flygs moraliska och politiska haveri under det kaotiska 30-talet? Fanns det några spretiga tankefigurer i den tidiga arbetarrörelsens ideologiska landskap som kan förklara de två välutbildade männens sensationella ståndpunkter? Ja! svarar Södertörnshistorikern Håkan Blomqvist i sin utmärkta doktorsavhandling.
”Arbetarna har inget fosterland!” skrev Marx i ”Kommunistiska manifestet”. Ännu under 1900-talets första decennier anklagades socialdemokraterna, av borgerliga opinionsbildare, för landsförrädiska stämplingar. Men den bilden stämmer inte, skriver Blomqvist. Redan från början fanns en patriotisk tendens i
arbetarföreningarna som successivt förstärktes när den nationalistiska väckelsen grep omkring sig under 1800-talets sista tredjedel.

Bakom kravet på allmän rösträtt, som intensifierades under 1890-talets folkriksdagar, låg självfallet en strävan att vinna politisk makt i den befintliga nationalstaten. Socialdemokratiska tidningar skrev ofta om arbetarnas ”sanna” fosterlandskärlek och behovet av att återerövra landet från de borgerliga punschpatrioterna.

Drömmen om en framtida välfärdsstat, ett nationellt folkhem där alla svenskar har samma rättigheter, kan spåras långt tillbaka i arbetarrörelsens historia.

”Genom hvarje svenskt sinnad mans ådror går en skälfning af raseri och man får en obetvinglig lust att tvätta sina händer i utländska skojares blod”. Så drastiskt formulerade sig den kände socialdemokraten Fabian Månsson i en intervju strax efter sekelskiftet 1900. De skånska sockerbetsproducenternas import av polska och ukrainska gästarbetare satte onekligen fart på rasistiska tendenser bland de
inhemska konkurrenterna.

Tidningen Arbetet beskrev ”galizierna” som ”boskap, representerande det lägsta stadiet av varan – arbetskraft”.

I det darwinistiska evolutionstänkande som genomsyrade den ”nationella organismen” på den tiden rangordnades de olika raserna med arierna som skapelsens krona. Galizier, och andra slaviska folk, återfanns långt ner på utvecklingstrappan. Engbergs antisemitiska diatriber, och Flygs nazistiska förlöpningar, vilade förvisso på kända tankefigurer i de socialistiska rörelsernas ideologiska landskap.
Det jag möjligtvis kan sakna i Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen är en smula information om epokens ekonomiska och teknologiska utveckling. Ideologier är inga flygande ballonger. De kan snarare liknas vid ett lackmuspapper som ständigt skiftar färg i takt med näringslivets konjunkturer och den breda allmänhetens framtidsanalyser.
Men den perifera randanmärkningen får inte skymma det väsentliga – att Håkan Blomqvist har skrivit en lysande
avhandling som bidrar till att kasta ljus över det svenska folkhemmets förhistoria.

Carl Johan Gardell Svenska Dagbladet.

Annonser

Om Den fjärde Apan

Den fjärde apan använder alla sina sinnen och intellekt (sunt förnuft), uppmärksammar och reagerar utan rädsla för politiskt korrekthet.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s